Vardagsglädje är underskattat och få är bra på att stanna upp och uppmärksamma de små små segrarna i livet. Jag jobbar på att dels behålla den förmågan men också förbättra den. Att se och glädjas åt det lilla istället för att alltid sikta högst och på så sätt aldrig riktigt bli nöjd.
Jag är rädd för att varje måndag tisdag onsdag kommer att kännas precis som förra veckan. Att ingenting står ut. Ingenting är good enough. Och att allt är en lång transportsträcka till ett högt uppsatt mål. Jag tycker det är skrämmande med folk som tycker att det finns en tid och en plats för att njuta av livet. Att man t.ex. bara kan slappna av på semesterveckan till solen. Att kollektivtrafikpendlingen är ett nödvändigt ont som man måste stå ut med för att ta sig mellan jobb och hem.
Jag försöker höja upp de där "yes"-tillfällena i vardagen, som att jag igår hittade en trestjälkad vit hyacint bland alla enkelblommande. Det var lite som att hitta en fyrklöver som barn. Som att hitta en skatt. Imorse blev jag glad åt snön som föll och att fredagskrysset i DN hade Tintin-tema. Jag är dessutom redan peppad på att det är fredag och därav stundar en skön kväll hemma med På-spåret-battle och saffranskolafrosseri. Jag tycker lite synd om människor som har så höga krav att de inte någonsin blir nöjda. De är som att de går runt med teleobjektivlinser i ögonen och därför inte ser små gnistrande deltaljer precis framför dem. Jag hoppas de någon gång gör high-five med sig själva när de fyndar något i affären, eller hinner med den där bussen, eller lagar sjukt god mat en trist torsdag. Det är så jag vill gå igenom livet; Inte naivt men med ett medvetande och ett lagomfokus på vad som gör mig glad. Varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar